Nan Goldin pratar allvar på Fotofestivalen i Landskrona
Nan Goldin och J.H. Engström på Landskrona Fotofestival. Foto: Kiia Valavaara
Idag tog jag tåget från Malmö till Landskrona för att övervaka Landskrona Fotofestival i tidningen FOTO's namn, och tänkte passa på att ge er en direktuppdatering även här på bloggen.
Valet av vad jag skulle skriva om kändes ganska självklart, Nan Goldins föredrag som avslutades för en liten stund sedan. Jag hardet senaste året blivit intresserad av hennes konst och hon har blivit allt mer spännande för mig.
Nan är sen till föreläsningen. Hon säger att tid är en illusion och att det är alla andra som är tidiga. Hon ursäktar sig för att hon inte förberett något material att visa upp, och ber sedan ljusteknikern att dra ner spoten så att den inte lyser upp scenen så starkt. Där sitter hon i mörkret med sin vän J.H. Engström vid sidan av sig och ser sig omkring. Sedan börjar hon prata om friheten som artist, som hon äntligen uppnått, efter att varit bunden till ett dåligt avtal i flera år. Att hon har en ny bok på gång, som handlar om hur barn kommer till denna planeten och glömmer bort att vara barn. Att hon redan råkat ut för trubbel för boken för att bilderna blivit hårt kritiserade för sin nakenhet och ärlighet. Hon frågar om någon i publiken sett den nya boken. En tjej räcker upp handen och berättar att hon sett de vackra bilderna på internet. Nan blir tyst. Sedan säger hon "En sak ska ni veta. Jag tror inte att man sett någonting om man sett det på datorn. Ingenting på datorn är på riktigt. Ingen kan säga att den sett mina bilder om man inte sett dem som fotografier eller installationer i riktiga livet. Datorn räknas inte."
Hon fortsätter, "Jag tror inte på fotografi längre. Jag tror att fotografin har dött. Fotografi dog med datorerna och mobilerna och alla förbannade selfies. Det fanns redan för många bilder i världen. Nu finns det alldeles för många!"
Hon fortsätter, "Jag tror inte på fotografi längre. Jag tror att fotografin har dött. Fotografi dog med datorerna och mobilerna och alla förbannade selfies. Det fanns redan för många bilder i världen. Nu finns det alldeles för många!"
Nan berättar att tiderna i New York har förändrats. Att hon för två månader blev av med sin studio som hon haft sedan 70-talet, eftersom fastighetspriserna stigit så mycket. I New York är man inte längre miljonär, det räcker inte. På konstskolorna pratar man inte längre om konst, utan om de fina gallerierna där man vill ställa ut.
Samtalsämnena varierar från Nans tidigare arbeten, hennes dröm om att resa runt till alla världens länder - men hon säger att det blir allt svårare eftersom det varje dag bildas nya länder, till hennes syn på konsten och verkligheten. Någon frågar hur hon ställer sig till verkligheten och sanningen i sina bilder, att ett fotografi kan väl inte vara hela sanningen. Nan protesterar och säger att hon inte alls håller med. Hon säger att hennes bilder alltid varit verklighet, sanning. Hennes sanning där hon accepterat sanningen för vad den är och inte försökt att förvränga den. Där hon bara fotograferat det som funnits framför henne.
Någon annan frågar var hon får sin inspiration ifrån. Nan svarar att hon finner sin inspiration hos sina vänner, dem hon älskar. Alla hennes bilder är kärlek, säger hon. Hon fotograferar bara dem hon älskar. Hon säger att hon aldrig kopierat eller försökt att härma någon för att hitta inspiration. Att hon inte ens visste att fotografi fanns som konstform förrän långt efter att hon börjat fotografera, och att hon fortfarande är osäker på ifall den konstformen existerar. Hon säger att inspirationen måste man finna i sig själv, och att hon känner sig våldtagen när hon ser att någon försöker kopiera hennes sätt att skapa.
En ung tjej ställer frågan "Om du fick ge någon som vill bli fotograf ett enda råd, vad skulle det vara?"
Nan svarar: "Gör det inte om du inte MÅSTE. Att vara konstnär är inte ett val eller ett jobb. Det är någonting man bara måste göra för att överleva. Om man inte känner så för fotografi så ska man låta bli att fotografera."
Fullsatt på Nan Goldins föreläsning. Foto: Kiia Valavaara